När jag kommer till Krokodil fem minuter över öppningstid sträcker sig kön redan genom hela caféet. Det är slutsålt och gästerna är ivriga att få en bra plats. Publiken är en blandad skara, som så ofta på Krokodil. Barn, unga, gamla, män, kvinnor.

När Daniel Lemma kommer in på scenen öppnar han med en nykomponerad låt som han skrivit i bilen upp säger han. Medan milen av skog och timmar rullat förbi under den långa resan från hemstaden Göteborg. En hyllning till norrland, skogen och den mentalitet man inte hittar någon annanstans. Ett publikfrieri av rang som går rakt in i hjärtat.

För kvällen har han med sig ett enmannaband som heter duga, nämligen Stefan Wingefors på växelvis piano, bas, dragspel och sång. Tillsammans blir de en duo som förmedlar mycket humor, kärlek och finurlighet.

När de spelar låten When she comes to see me slår det mig hur vanvettigt romantisk Daniel Lemmas musik är.  Han lyfter fram kärleken och längtan som en smekning, och får mig att längta och känna lika mycket som om det vore mitt eget liv det handlade om. Det känns som att Daniel Lemmas musik är en hyllning till livet. Till hela vackra livet, med smärta och kärlek och allt vad det innebär. Halvvägs in i konserten kommer jag på mig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna som jag inte riktigt kan eller vill släppa. Där och då inser jag att det inte kommer att finnas ett enda negativt ord i den här recensionen, för några meter framför mig står någon som förmedlar ren kärlek.

När Lemma entrade scenen lovade han att de gjort en matinéversion av den turné som annars förmedlat en hel del omoraliska budskap på sin väg. När de kommer fram till låten Pickin’ ’em up ber han om ursäkt i förväg, säger att en omoralisk låt ändå smugit sig in i repertoaren. Försöker säga att det inte handlar om honom och att det dessutom är hans kompanjon Stefan som skrivit låten. Publiken skrattar och de drar igång och med mycket humor levererar de konsertens höjdpunkt. De ser ut som två hobos on the road där de står och plirar, skrattar, visslar och sjunger en låt som bara handlar om sex. Tankarna går direkt till O Brother, Where Art Thou? och jag blir glad i hela själen av deras sätt att vara sig själva och samtidigt showa.

Nu ska de däremot sjunga en låt som handlar om riktig kärlek, säger Lemma och drar en anekdot om hur Ravelli förklarat för honom att han i princip bara haft tur som lyckats med konststycket att skriva en låt som If I Used To Love You… När de kommer till slutet av låten förklarar Lemma att nu har ögonblicket kommit. Ögonblicket där vi gäster ska få valuta för pengarna. Under deras långa resa upp har de nämligen haft tid att träna. Så i falsett sjunger de ”Like a rainbow ’round my heart”. Publiken är nog så såld som den kan bli vid det här laget.

Det blir tre extranummer, för lika mycket som publiken älskar Daniel Lemma verkar han älska oss tillbaka den här eftermiddagen. Han vill inte riktigt ge sig och för oss får han gärna spela resten av denna blöta novembersöndag.

Efter att ha köpt den senaste skivan Rebound, går jag från Krokodil med kärlek i hjärtat och som Lemma själv sjunger ”a great feeling of freedom down in my soul”. Tack.

Text och foto: Karin Jonsson