Har haft lite ångest över det här. Hur man kickar igång en ny blogg med rätt ton.
Jag ska ju egentligen inte använda den här bloggen som reklamblad, men någonstans måste jag få ventilera det här… Jäklar vad jag är stolt över ”Snö”. BD Pops vinterplatta. Projektet som inleddes med att Petra på kontoret apropå ingenting sa att ”BD borde göra en julskiva” och som avslutades i söndags i samband med att skivan går att köpa i butik. Fysiskt. På rikt, alltså. Känns coolt, bisarrt och lite, lite uppkäftigt med tanke på skivbranschen egentligen bara ska ha sekunder kvar att steppa på.
Är stolt eftersom jag fått vara på plats och vara med genom hela inspelningen. Har tyckt till och gjort mig jobbig. Har ibland hjälpt en artist jaga ljudet han föreställer sig och ibland fått leka fritt. Har utnyttjat chansen. Har mickat upp baskaggar för att använda som Phil Spector-pukor och spelat in Kalles son Ragnar Nymans första insats i musikbranschen. (Ragnar är väl knappt något år gammal och fick spela bjällra på ”White Christmas”. SAMI-pengarna borde trilla in lagom till inskolningen på dagis.) Vi har haft blås, tonvis med klaviatur, vibrafon, percussion och rassel, svävgitarrer och indie-gubbiga folk-körer. Extra allt. Och det har varit grymt kul.
Särskilt i en tid då trenden går mer mot att plattor är ensamma historier som görs i sovrumsstudios. Man ska liksom sitta och vara introvert med en laptop eller helst av allt spela in sin skiva med en antik telefonsladd kopplad till en säkerhetsnål i ett litet vindskydd gjort av granris. (Och, jaja, Bon Ivers platta var magisk. En av förra årets bästa, rent av. Men det kan ju få kännas lite fett och drygt och stort och dramatiskt ibland också.)
Jag tror grejen som gör inspelningen av en julskiva så kul är att man får möjlighet, till och med ett legitimerat krav på sig, att gå lite over-the-top. Guilty pleasures i kubik, rent av. Du kan liksom ha bjällerfest och saxsolo i samma låt och det är helt OK. Jag tycker det finns något både vackert och popcoolt i att låta sig ryckas med på ett sånt sätt. Musik finns visserligen till för oss idioter som envisas med att ta det på blodigt allvar, men man ska nog inte vara för ängslig. Det finns ju någon slags otillfredsställd instinkt i en att slå på stora trumman ibland. Och dessutom är det ju för fan jul.
Där känner jag någonstans att bloggen kan få börja. I lite hälsosamt storhetsvansinne, precis när det inte kan bli så mycket mörkare.
Och så lite Spotify: Bra jul
