Magnus Svartvall skriver poesi, har arrangerat poetry slam och var i höstas aktuell med boksläppet Poesi Noir.

Det är inte jag som är gammal men de flesta tycks vara yngre. Mycket yngre. Och det är då som man borde värdesätta alla dessa pappor som har dykt upp på sista tiden. Och då inte minst inom politiken. Lite stabilitet måste det ändå behövas i detta queer feministiska kaos som vårt samhälle befinner sig. En riktigt karl kan sätta tänderna i en BLT-sandwich utan att bli angripen av en HBT-personlighet. I varje fall om den är personen vegan. Och de är de. Allihop. Och det gäller också dig.

I varje fall om man får tro pappa Göran Hägglund, för han vet vilka verklighetens folk är. Sådana där hederligt arbetande människor som bara vill ta det lungt och slippa betala skatt. I varje fall om den går till någon annan. Man kan aldrig veta vem som får del av den. Kulturvänstern finns överallt.

Det är nästan så att man blir lite nostalgisk. För även om det kanske inte var bättre förr så var i varje det vanligare. Ta 1950-talet till exempel. Trots allt niande och all Kalle Flygare svenska så var alla människor faktiskt ovanligt vanliga. Landshövdingar bodde granne med industriarbetare och medlemmar av kungahuset designade folkhemsklassiker som konservöppnaren Röda Klara.

Observera RÖDA. Tssk, Tssk. En självklar kommunistiskt plott. En konservöppnare med ett sådant propagandisktiskt namn kan knappast ha varit högervriden. Och så gick som det gick. Kulturvänstern tog över och istället för att hålla sig till att måla blomsterstilleben och alplandskap så simulerar konstnärer nuförtiden psykoser på allmän plast. Och sådant gjorde de verkligen inte på 1950-talet eller åtminstone så gjorde de det inte mer än en gång. En handfast lobotomering satte P för alla sådana fortsatta tendenser och alla andra tendenser också för den delen.

Vilket skulle kanske vara lika bra ifall det var genomförbar nu för tiden. I varje fall om man får tro pappa Göran Hägglund, som hävdar att alla samtids konstnärer livnär sig på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Och det är ju förstås en oförlåtlig synd att svina ned ett utrymme som man kan anvädna till något nyttigt. Tex att förvara biblar i. Neutralt och bra. Jag kan inte göra något annat än att citera Leila K och säga: Fuck you, Fuck you very much. 

Fast det vill jag ju inte egentligen. Inte med Göran Hägglund. En sådan där koftklädd tyrann som vill att KD skall spela Finns i sjön med SD om de hemlösa väljare som rör sig i det murkna bakvatten som uppstod när moderaterna blev det nya arbetarpartiet.

Och appråpo moderaterna. Där har vi en annan pappa inom politiken: Fredrik Reinfeldt. Det är verkligen rörande att se hur han värnar om hela svenska folket. Speciellt låginkomsttagarna. Var det inte för deras skull som han sänkte alla de där otäcka skatterna. Så att de fattiga skulle få några extra hundralappar i plånboken för att de skall ha råd att betala de nya avreglerade hyrorna.

En smygkommunistisk handling så god som någon om. Vem vet. Pappa Fredrik Reinfeldt är kanske  på väg att bli den nya Mao Zedong. Och inte ens Göran Hägglund kan klaga på det. Jag menar, det handlar ju ändå om landsfader som landsfader.

Magnus Svartvall