Ikväll lyssnar jag på The Gun Club – Miami för första gången i mitt liv. Det är bra!!!!! Jag arbetar på att förbättra min rockhistoria och det här är en klassiker, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har också lyssnat på The Las Vegas Story om man vill.

De har tagit det bästa från bluesen, countryn och punken. Countryns ödslighet och luftighet, punkens energi och tyngd, samt bluesen monotona malande.  Och som jag läste i sonic: De lurade folk som inte tyckte om blues att ändå lyssna på det. Det är ju helt suveränt.

Sångarn Jeffrey Lee Pierce har en jävulskt central roll i bandet, eller det var typ hans som var bandet även fast det var ett band. Han var alkoholiserad och säkert jävligt jobbig. Bandmedlemmar har kommit och gått hela tiden, mellan varje skiva var det nya uppsättningar, med vissa bestående kort som återkom lite då och då.

Matti Alkberg har på sin pressbild för rockabilly-skivan Nerverna tagit inspiration från Miami skivan, jag har inte fattat för än nu varför. The gun club tog inte musikaliskt efter bluesen så mycket utan de tog mest tillvara på känslan inom bluesen och blandat upp med lite punk. Kopplingarna blev plötsligt solklara.