Erik Stubbfält är gästkrönikör på peppen.nu v.5. En nybliven och ensamboende Luleåbo med ett stort intresse för allt hans högtalare ger honom. Sigur Rós och Pink Floyd gillar han mest. Svaret på frågan om hur hans konsertvår ser ut är:  The Knifes’ opera i Stockholm besöktes helgen, planen är två Kentkonserter och Minus 30 på Kulturens Hus.

Jag har en förmåga att vara glad när jag egentligen borde sura järnet. Häromdagen gick mitt bankkort upp i rök. Det var samma dag som min mobil gick sönder, och dessutom en av de snöstormande dagarna här i Luleå. Great, tänker ni. Och så tänkte även jag, dock utan sarkasmen. Great.

”Och jag som ska ut och resa i helgen…”
Jaha, och?

Jag tror att mitt knäppa beteende mest beror på att vi svenskar har tid och råd. Tid och råd, till att tänka tanken ”Det löser sig!”. Det är först när vi råkar ut för våra ytterst jobbiga I-landsproblem som den tanken kan slå oss. Och det är nog det som gör mig glad när jag borde vara sur; att vi är så lyckligt lottade, att vi har det så fint.

Vi rika knösar i västvärlden, vi klarar oss alltid. Vi lever efter våra egna förutsättningar, och en jordbävning på andra sidan Atlanten berör inte oss.

En jordbävning, ja…  En jordbävning vars dödsoffer är lika många som invånarna i hela Boden…
Förlåt, skrev jag fel nu? Hela Norrbotten, menade jag såklart. Vi litar bara på att räddningsteamen gör jobbet, that’s it. Onda, är vad vi är.

Jag menar inte att dra alla över en kam och kalla Dig för ond, men överlag är vi rätt dåliga på att ta tag i saker som berör människor utan våra resurser. Därför känns det bra att det finns initiativtagare, att det finns människor som gör sitt bästa för att rikta vår blick mot det lilla U-landet med de många liken.

Såg ni hjälpgalan Hope For Haiti Now? Det gjorde jag, och den räckte med råge till för att få mig på andra tankar. Den innehöll även årets hittills finaste musikaliska ögonblick, ett som lockade fram tårarna. Det var Coldplay, när de spelade en akustisk version av den rörande fantastiska låten A Message. Att jag har sett dessa fyra män på scen i ett fullsatt Wembley Stadium, kändes plötsligt ynkligt. Nu framförde de musik utan publik, men till förmån för alla de som ännu kunde räddas efter katastrofen. Coldplay riktade mina ögon mot något jag borde ha uppmärksammat tidigare, och jag är stolt över att kunna säga att jag skänkte en liten summa till räddningsarbetet borta i Haiti.

Mina fyra engelska hjältar drog sitt strå till stacken, de satt inte bara där och zappade förbi nyheterna. Det gjorde inte jag heller.

Inte för att det har särskilt mycket med saken att göra, egentligen, men… Var inte så  jäkla indie och håll dig undan ifrån stora galor eller händelser. Kör hårt, istället.

Jag ville bara få det sagt.

God kväll.

- Erik Stubbfält