.
Föreställningens PLUS: Sissela är rapp, rolig och mycket underhållande. Sami Al-Fakir på tuba förtjänar också ett helt eget PLUS.
Föreställningens MINUS: Det saftiga priset på 425 kr per biljett.
I fredags huserade Sissela Kyle med ”Dina dagar är räknade”, en parodi-revy-monolog, i Stora Salen i Kulturens Hus i Luleå.
”Dina dagar är räknade”, är skriven av Sissela Kyle och Calle Norlén. Det är en föreställning i två akter och i den ingår även tubaisten Sami Al-Fakir. Musiken är skriven av Benny Andersson och Salem Al-Fakir. För regin står nyligen guldbaggebelönta Tomas Alfredson. Producent är Mikael Jernberg.
Publiken som har infunnit sig på Kulturens Hus denna kväll är mestadels 40 år eller uppåt. Sissela Kyle har precis fyllt 50, så det är kanske inte så konstigt.
På scenen puffar en rökmaskin och efter en röstintroduktion kliver hon ut på scenen i riktig rock n’ glam anda. På ett elegant maner rockar hon igång publiken.
“This is the Story of mitt liv.”
Sissela inleder med att introducera några etikettsregler för ett korrekt beteende på en teater. Om någon skulle få tråkigt, uppmanar hon denna till masturbering med baksidan av en sked. Och JA, det är roligt. Sissela är snabb. Publiken jublar av skratt.
Sedan fortsätter hon med att berätta om sitt liv, sin uppväxt och ansökningar till olika scenskolor. Hon är klart underhållande. Även om en del skämt glider över huvudet på de som är något yngre; ”Ni vet hur unga människor är…”, även om hon har lite rätt; ”Unga människor idag tittar på 20 sek långa YouTube klipp. Om de var 40 sek långa skulle de somna av uttråkning. På min ungdomstid tittade vi i alla fall på TV”.
Under hela föreställningen kommer sedan små instick med en dialog mellan Gamla-surtanten-Sissela, och Unga-naiva-Sissela, i gammal klassisk filmanda. Det är verkligen riktigt bra. Humor på både låg och hög nivå.
Under Sisselas studietid ville hon jobba på en riktig teater. Som Länsteatern i Luleå. Där det fanns riktigt folk att spela inför. Inte de som klädde upp sig för en ”finkväll”, utan riktiga arbetartyper. Och drömmen var även Fackföreningsteater. När hon så slutade på scenskolan fick hon ett erbjudande att spela på en privat teater. I en fars. Och hon kunde inte säga nej. Även om det var helt tvärt om motför vad hon hade tänkt sig.
Sissela spelar sedan upp hur en fars är uppbyggd och vilken typ karaktärer som gärna får ingå. Publiken kiknar av skratt, och Sissela skiner som solen när hon berättar om trivselkänslan hon får av att göra en bra fars. Hon ställer frågan om teatern är död nu, som så många gör. Men hon påpekar att de flesta faktiskt räknar bort publiken. För den fortsätter faktiskt att komma. Där sitter vi och tittar på andra människor som låtsas.
Sissela söker flera gånger publikkontakt och interagerande. Hon hoppar upp i en herres knä, som sitter längst fram i mitten. Hon är lite närgången och skämtar om att inte ens på Sissela Kyle håller deodoranterna vad de har lovat. Några i publiken skruvar på sig lite, oroade för att också bli inblandade, men de flesta skrattar högt.
När andra akten påbörjas driver Sissela med sossarnas och moderaternas politik. Som Maud Olofsson påpekar hon att det börjar bli lite trångt där i mitten.
Efter det följer ett lysande stycke tillsammans med tubaisten Sami Al-Fakir. Sissela driver med sig själv och Sami är lysande. Det hade gärna fått vara en hel del mer inslag av Sami och tuban. Det är klart kvällens bästa inslag.
Sissela har gjort den här uppsättningen, för att hon fyllde 50 och insåg att även hon ska dö en dag. Och showens sista ord, för att få publiken att inse att de alla har något gemensamt, är att vi alla ska dö en dag. Underbart morbid myshumor. Tänk så skönt det måste vara att vara skådespelerska när man får 50-års kris. Att kunna göra en humoristisk uppsättning om sitt eget liv. Starring dig själv. Och Sissela gör det riktigt bra!
Text: Sarah Arildsson
Foto: Tomas Alfredson
