Lars - Musik och jakten på humor

Jag var och klippte mig idag. Vanligtvis brukar jag klippa mig på någon random dropin eller något annat skitställe. Således har jag hamnat hos dåliga frisörer som gjort ett kasst arbete, dunderfula frisyrer. Senaste klippte de mig för kort, det såg typ ut som om jag gick i sjuan.

I måndags klippte jag mig på Sax & Maskin för första gången. Deras priser visade sig inte heller vara särskilt mycket högre än de andra dropinskitfrisörernas.

När jag klev in i salongen hälsade de på mig glatt och bad mig ta plats i sofforna i loungeavdelningen. Sedan överrumplade de mig med en förfrågan om jag ville ha kaffe, vilket jag ville ha, men som jag svarade nej på. På Erikssons finns det en äcklig kaffeautomat med fula plastmuggar, det brukar jag ju inte vilja ha och jag var inte beredd på frågan.

Jag satte mig i en av sofforna och började läsa en tidning, då en annan frisör tittade förbi och frågade om jag hade bokat tid, det hade jag, och om jag ville ha kaffe. Vid det här laget visste jag att jag ville ha kaffe, grämt mig över att jag inte tackat ja när jag fått frågan och tänkt att det var kört. Jag ville ju naturligtvis inte verka som någon som inte har förmågan att betsämma mig för om jag ska ha kaffe eller inte. Jag vill vara en man vid mina ord som vet vad han vill. Så jag svarade nej, och ångrade mig direkt.

Vid ett tredje läge, när jag satt jag och väntade på att håret skulle torka, frågade en tredje frisör om jag inte ville ha kaffe. Det var då jag förstod. De vill nog verkligen bjuda på kaffe. Hon berättade sedan att de hade Capuccino, espresso, kaffelatte eller bara vanligt svart. Så jag svarade ja, bara vanligt svart. Man vill ju inte vara jobbig.

Kaffekoppen som sådan var otroligt god – slät, alldeles svart, precis som jag ville ha den, i en fin kopp av borstat stål. Jag läste en tidning och stortrivdes. Frisyren blev bra också. Ser ut som 25.

För ovanlighetens skull.

Jag äter numera middag på jobbet, vi har middagsrast och inte lunchrast eftersom vi jobbar sent. Igår hade jag med mig makaronilåda med korv. Det var fantastiskt gott.

Hur som helst kommenterade mina kollegor mig och min mat när jag satte mig vid bordet. De kastade glåpord efter mig över hur jag kunde äta korv av den sorten – De åt väl något supergott från det indiska köket eller något annat fräscht kök och tyckte väl att jag också bara skulle äta typ buljonger – Jag hävdade mig med att berätta för dem att Grisen faktiskt är ett riktigt renligt djur, ja den är ju renligare än människan. De nickade instämmande och jag kunde lugnt fortsätta äta på min måltid – trodde jag – en av mina kollegor ifrågasatte mig; hur kan grisen vara renligare än människan? Jag skrattade till, han skrattade till. Sedan blev det tyst och alla stirrade på mig.

Jag räddade sedan situationen. Lite skämtsamt sa jag att nä såklart är inte grisen renligare än människan, det är ju inte precis som att grisar använder handdesinfektion efter de har tvättat händerna, varpå hela gruppen brast ut i skratt innan samtalsämnet smidigt byttes ut till något annat meningslöst.

När jag nu tänker tillbaks på denna händelse kan jag konstatera att jag var rolig två gånger. Först när jag trovärdigt ljög att grisen är renligare än människan, det var ju kul gjort av mig, att ljuga om något sådant poänglöst. Sedan hur jag målade upp en bild av en gris som använder handdesinfektion efter den har tvättat händerna, verkligen surrealistiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=7Idtih9e1bw

Chattade med Dahlberg över gmailchatten nyss, vi började prata om döda musiker och han länkade det här. Ett glamrockband vars basist blev uppäten.

Mördaren dog ifjol, Anders Carlsson hette han. Skön kille.

Jag har alltid tyckt om pistvakt.

Detta slog mig häromdan när jag hyrt film med Emely och vi såg på trailersarna innan själva filmen skulle börja. Allt för att få den där äkta biokänslan.

Pistvakt – en vintersaga – är inspelad i Arcus, här i Luleå, vilket jag behagade att berätta för Emely. Den där scenen är inspelad i Arcus till exempel, sa jag och syftade på en scen när de dansar utanför Bengt-Hans bodega.

En jul fick jag samtliga avsnitt av Pistvakt på DVD i julklapp, jag konstaterade för mig och Emely att jag inte sett på den så särskilt ofta. Avsnitten går ju på TV med så jämna mellanrum som man vill ha dem, sa jag. Fast jag minns att jag var glad när jag fick den.

Trailern avslutades med en tagline: Pistvakt – i en bio långt ifrån dig.

Jag skrattade till och tyckte det var fyndigt. Jag meddelade Emely att jag tyckte att Taglinen var rolig och fyndig. Och det får man ju ändå påstå att den är.

.

Sådärja. Lite vardagsrealism ska det bjudas på också.

Ikväll lyssnar jag på The Gun Club – Miami för första gången i mitt liv. Det är bra!!!!! Jag arbetar på att förbättra min rockhistoria och det här är en klassiker, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har också lyssnat på The Las Vegas Story om man vill.

De har tagit det bästa från bluesen, countryn och punken. Countryns ödslighet och luftighet, punkens energi och tyngd, samt bluesen monotona malande.  Och som jag läste i sonic: De lurade folk som inte tyckte om blues att ändå lyssna på det. Det är ju helt suveränt.

Sångarn Jeffrey Lee Pierce har en jävulskt central roll i bandet, eller det var typ hans som var bandet även fast det var ett band. Han var alkoholiserad och säkert jävligt jobbig. Bandmedlemmar har kommit och gått hela tiden, mellan varje skiva var det nya uppsättningar, med vissa bestående kort som återkom lite då och då.

Matti Alkberg har på sin pressbild för rockabilly-skivan Nerverna tagit inspiration från Miami skivan, jag har inte fattat för än nu varför. The gun club tog inte musikaliskt efter bluesen så mycket utan de tog mest tillvara på känslan inom bluesen och blandat upp med lite punk. Kopplingarna blev plötsligt solklara.

Jag slogs av vilken outtömlig resurs kvinnors handväska är. Det är väl i och för sig en rätt vedertagen sanning men det hindrade inte mig att återupptäcka dess storhet på en fest här om dagarna. Den är fylld av alla smågrejer man kan tänkas behöva för alla tänkbara mer eller mindre viktiga situationer. Den är tänkt. Den är preparerad. Planerad in i minsta detalj.  Där har kvinnorna Plan B, men även C, D och E.

Och där har vi skillnaden mot männens väskor som om de har tur innehåller Plan A, men oftast inte ens är preparerad för dagen utan är fylld med diverse bråte som aldrig är bra att ha till nått. I min väska ligger nu: en studsboll, ett sudd, en teknikmagasinetkatalog, några flyers och en gud jul-hälsning från mitt jobb.

Kvinnans handväska är totalt genial. Varför har inte mannen annamat den?