Jag har alltid tyckt om pistvakt.
Detta slog mig häromdan när jag hyrt film med Emely och vi såg på trailersarna innan själva filmen skulle börja. Allt för att få den där äkta biokänslan.
Pistvakt – en vintersaga – är inspelad i Arcus, här i Luleå, vilket jag behagade att berätta för Emely. Den där scenen är inspelad i Arcus till exempel, sa jag och syftade på en scen när de dansar utanför Bengt-Hans bodega.
En jul fick jag samtliga avsnitt av Pistvakt på DVD i julklapp, jag konstaterade för mig och Emely att jag inte sett på den så särskilt ofta. Avsnitten går ju på TV med så jämna mellanrum som man vill ha dem, sa jag. Fast jag minns att jag var glad när jag fick den.
Trailern avslutades med en tagline: Pistvakt – i en bio långt ifrån dig.
Jag skrattade till och tyckte det var fyndigt. Jag meddelade Emely att jag tyckte att Taglinen var rolig och fyndig. Och det får man ju ändå påstå att den är.
.
Sådärja. Lite vardagsrealism ska det bjudas på också.
Ikväll lyssnar jag på The Gun Club – Miami för första gången i mitt liv. Det är bra!!!!! Jag arbetar på att förbättra min rockhistoria och det här är en klassiker, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har också lyssnat på The Las Vegas Story om man vill.
De har tagit det bästa från bluesen, countryn och punken. Countryns ödslighet och luftighet, punkens energi och tyngd, samt bluesen monotona malande. Och som jag läste i sonic: De lurade folk som inte tyckte om blues att ändå lyssna på det. Det är ju helt suveränt.
Sångarn Jeffrey Lee Pierce har en jävulskt central roll i bandet, eller det var typ hans som var bandet även fast det var ett band. Han var alkoholiserad och säkert jävligt jobbig. Bandmedlemmar har kommit och gått hela tiden, mellan varje skiva var det nya uppsättningar, med vissa bestående kort som återkom lite då och då.
Matti Alkberg har på sin pressbild för rockabilly-skivan Nerverna tagit inspiration från Miami skivan, jag har inte fattat för än nu varför. The gun club tog inte musikaliskt efter bluesen så mycket utan de tog mest tillvara på känslan inom bluesen och blandat upp med lite punk. Kopplingarna blev plötsligt solklara.
Jag slogs av vilken outtömlig resurs kvinnors handväska är. Det är väl i och för sig en rätt vedertagen sanning men det hindrade inte mig att återupptäcka dess storhet på en fest här om dagarna. Den är fylld av alla smågrejer man kan tänkas behöva för alla tänkbara mer eller mindre viktiga situationer. Den är tänkt. Den är preparerad. Planerad in i minsta detalj. Där har kvinnorna Plan B, men även C, D och E.
Och där har vi skillnaden mot männens väskor som om de har tur innehåller Plan A, men oftast inte ens är preparerad för dagen utan är fylld med diverse bråte som aldrig är bra att ha till nått. I min väska ligger nu: en studsboll, ett sudd, en teknikmagasinetkatalog, några flyers och en gud jul-hälsning från mitt jobb.
Kvinnans handväska är totalt genial. Varför har inte mannen annamat den?
Jag skrev en recension av Olle Nymans enmanskonsert på Kafelino dagen innan Julafton, det var mysigt. Ni kan läsa den HÄR om ni vill.
Ja herre gud min jesus vilken månad! Har jobbat nästan heltid hela december och nu är det plötsligt bara två luckor kvar på julkalendern.
Jag har tyckt att jag varit rolig varje gång jag öppnat en lucka i min chokladkalender i år. Jag har tänkt högt och låtsas bli lika förvånad varje gång. Så till exempel den 16e december tänkte jag högt: då ska vi se, den sextonde idag, sexton… där ja. Oj en chockladbit, va gott. Titta det är en släde, rolig. mums, god den var.
Den 10e december gjorde jag likadant fast då var det en måne.
- 1: Ett tåg
- 2: En gran med pynt och ljus
- 3: En joker
- 4: Ett flygplan i luften
- 5: en stjärna
- 6. en kyrka med stjärna i himlen
- 7. en ren med gubbe på
- 8. en ängel med utsträckta armar med ljus
- 9. en tomte
- 10. en måne
- 11. en nallebjörn
- 12. ett signalhorn
- 13. en till gran med pynt och ljus
- 14. en lastbil med gran på flaket
- 15. en julstrumpa med liten flicka i
- 16. en släde
- 17. ett ljus med löv i bakgrunden
- 18. en tjock snögubbe med hatt
- 19. julgranspynt
- 20. en bil med måne i himlen
- 21. en stor kyrkoklocka
- 22. en pojke på släde
Mathias arrangerade världens finaste kväll på Lillan igår, för att rädda föreningsgatan 7. Blir glad av hans initiativ. Det var många band och alla var bra på sitt sätt. Det var mycket folk och alla verkade ha det väldigt trevligt. Jag spelade med Mother of the Forest och Hamngatan och båda spelningarna gick väldigt bra tycker jag, det var jävligt kul.
Det jag mest tänkte på med det här inlägget var att det tydligen står medioker konstnär på Mathias Lindströms hitta.se enligt peppenintervjun. Det är ju väldigt väldigt roligt. Genialt. Stor humor. Mats Wikström-klass.
Jag, Martina och Anna arrangerar årets spelning i Luleå. Mattias Alkberg & Nerverna + Hamngatan + DJ: Nils Johansson!
Mattias Alkberg är en av Sveriges största artister och han har precis kommit hem från en succéartad turné runtom i Sverige.
FACEBOOK EVENT
Har följt en blogg den senaste tiden om en kille vars enda mål i livet är att bli miljonär innan 30. Han startade den när han var 25 vilket gav honom 5 år på sig. Nu har han lyckats.
I September i år hade han 1 000 000 miljon kronor. Fast det värsta är att han inte är nöjd. Nu när han har miljonen gapar han bara efter mer. Den giriga jäveln. Han satsar på att ha 3 miljoner innan 35 och 10 miljoner innan 40. Den första miljonen var bara delmål ett. Det är som en nagel i ögat.
Han lever otroligt snålt: Varje mål mat, varje dag, året runt, kostar under 10 kronor. När han blev miljonär hade han en avocado i salladen, vilket ökade kostnaden för maten med 10 kr. Plus att han hade lite dyrare färsk pasta. Måltiden kostade 30 kronor, alltså 3 gånger så mycket som en vanlig måltid. Det tyckte han var en rimlig nivå för att fira.
Och han unnar sig själv och sin flickvän kanske 1-2 biobesök (eller annat nöje med motsvarande kostnad) per år. Och han kommer fortsätta att leva lika snålt även nu när han är miljonär.
Han vill inte använda pengarna, han vill bara ha dom. Det blir jävligt provocerande för mig som vill använda pengar men inte har dom.
Den här bloggen sägs ju handla om musik också. Även fast jag lyssnar mycket på musik nu så resulterar det sällan till aldrig i ett blogginlägg.
Jag har länge grunnat på att skriva ett inlägg om något jag lyssnar på. Inget pretentiös eller så utan mer rakt upp och ner. Håll till godo:
Just nu lyssnar jag på lite 90-tals indierock, Pulp, högt i vardagsrummet. Det är väldigt bra i sina bästa stunder. Fina stämningar och figurer på gitarr eller klaviatur. This is hardcore heter skivan jag har på ipoden. Den är från 1998. Titellåten this is hardcore är kanske bäst eller i alla fall en av de bättre på skivan; har fastnat helt för pianot som verkar härstamma från någon brittisk film action film, typ James Bond i den tråkiga musik-delen i mitten på filmen. Då det är många svepande kamerarörelser och James går på stan bland folk och går in i en skyskrapa.
Jag lyssnade på My Bloody Valentine tidigare idag. Jag har missat dem fram tills Emely gav mig några album 0ch idag var första gången jag lyssnade på ett av dem för mig själv. Jag förstod först då hur bra deras konsert på Way Out West var då de avslutade med 20 minuters skitjobbig noice som man fick ont i magen av, började må illa. Det är skitigt och dovt samtidigt som det är stämningsfullt. Ibland som ett skitigare fleet foxes och ibland som tidiga indie-BQ. Det kan vara skönt att få må lite dåligt då och då, det har blivit mycket ha det skönt och bra på dagarna för mig på sistone. Typ bli sugen på att ta en macka och välja och vraka bland massa goda pålägg. Eller bli lite sugen på glass och inse att vi har flera olika sorters sorbe, gammeldags vaniljglass, bär, chokladsås och strössel. Samt fina och goda skålar. Och en skön soffa. För mycket bra och för lite pest och jobbigt helt enkelt.
Med den känslan i kroppen gick jag ut och gick igårkväll. Gick från porsön, över till lulsundet via björx, sen runt vattnet och hem genom kallkällan, industriområdet och universitet. En rejäl bit som tog 2 timmar, sånt brukar jag aldrig idas göra. Efter kanske en timme och en kvart fick jag ont i huvudet eftersom jag skippat middagen. Jag bara njöt. Smärta. Lyssnade på hela Eternal Kingdom med Cult of Luna och insåg hur jävla långt det albumet är. Och hur hög klass låtarna ändå håller trots att de är så många. Fast jag tror att låtarna hade kunnat vara i överlag lite bättre om de gjort färre låtar. Ibland känns det snäppet otänkt. Men vem är jag att tycka det. Jag kanske till och med har fel för de flesta låtarna är ju skitbra.
Och precis som fars promenadcitat här på bloggen var nyckeln till den succéartade promenaden riktigt bra kläder och att inte vara kissnödig.
