New York är naturligtvis helt magnifikt. Det vet alla. Vi kan dra igenom allt i ett mastodontinlägg. Dra detaljer, gatunamn, historier tills alla längtar sig bort till döds. Men vi skippar det.
Just nu vill jag egentligen skriva om ”Down on loving” med The Soft Pack, för idag är det den perfekta poplåten. Jag var mycket mer för att beskriva varför låtar var perfekta när jag var typ 18 och bloggade långt över gränsen till det ocoola. Nu nöjer jag mig med skriva titeln och låta er fatta själva. Till och med låtlängden är perfekt. Alla, säger alla, låtar borde ligga runt 2:08.
Finns ju en motvikt till allt också. Att inventera i studion är om inte helvetet så i alla fall min vision av skärselden. Dagens insats. Finns alldeles för mycket saker där. Slänger man något brukar det behövas två dagar senare. Idiotsäkert. Ja, jag vet. Gnäll-gnäll-gnäll.
OK, alla låtar borde vara runt 2:08 utom möjligen American Pie och Hey Jude och kanske, kanske några till.
Nu väntar vi på lite nya demos från ett hyper-anonymt utvecklingsband som verkar ha lite medvind just nu. Vi kan kalla dom Hafen-Strasse – ni vet – för debattens skull. Jag är ju rätt svag för just Hafen-Strasse. Dom känns egna, säkra och kan låta mekaniska utan att bli tråkigt monotona. Man får liksom inre bilder av både norrbottniskt oktobermörker och blinkande stroboskop. Vemodigt men skarpt och dansant och hetsigt. På en av mina Kiruna-resor hade jag deras 5-spårs-demo i bilstereon hela resan. 4 timmar. Knappt ett möte på hela resan. Bara deras låtar och 35 mil mörker.
Måste inflika att ”Damn, Sam, I Love A Woman That Rains” klockar in på 2:09
Ja, jag pratar naturligtvis om Hamngatan. Försöker bara vara lite rolig. Det är ju inte KGB direkt. Dom ger mig lite samma känsla som jag fick av Pajala Truck Co:s tidiga demos. Det känns klubb, men samtidigt tappar man luften lite. På ett bra sätt.
”I’ve Just Seen A Face” på Beatles ”Help!”-platta är 2:07.
BD Pop är typ hemliga byrån och jag har lovat att intet förtälja. Vi håller på våra nyheter tills bullarna är färdigbakade helt enkelt. Däremot befinner jag mig inofficiellt i en stad som liknar Kiruna, bland annat för att förprodd-repa med något som möjligen kan eller inte kan vara ett rockband. Kul och spännande! (Eller inte…?) I övrigt så går allt sin gilla gång i BD Pops lilla värld. Vi drar igång projekt, fixar inspelningar, håller möten och fryser på kontoret. Alles gut.
Jag kommer inom den här veckan dessutom ta mig från Kiruna till New York. Tycker det känns rätt så exotiskt med det miljöombytet ändå. Jag är cool, jag. På ett globalt plan.
I övrigt är jag glad åt ”Hitlåtens historia”, Kasey Chambers gamla, Tallest Mans nya och det här:
Har haft en studiodag idag. En fin studiodag. Raubtier var i stan och la sång till nästa platta och något slags specialare. Vet inte hur mycket som är klart och vad man får säga, men vi kan väl nöja oss med att konstatera att de kommer att ackompanjera en massa ond bråd död och då är ju allt som det ska.
Hade annars ett par ännu roligare studiodagar i helgen då jag äntligen fick spela in lite låtar som lär bli mina och bandets första singlar. Rackelstudion skötte sig helt OK jämfört med hur labil den varit tidigare under hösten och jag fick äntligen ta av mig teknikerkepsen och vara en jobbig popsångare istället medan Ollie fick styra reglar och sånt.
Vet inte när det kommer ut. Förmodligen rätt snart, innan all schlager tar över radion och så. Redan nästa månad kanske. Om det nu kommer ut på radio, vill säga. (Man kan ju lika gärna tokfloppa och stå där med röda ögon och vara oälskad och återbetalningsskyldig till sitt förskott och det är ju tråkigt.)
Asch, vi hoppas. Nu ska vi dyka ner i jobb igen. Nio dagar till helg. Kablar ska dras, mail ska skrivas. Aldrig vila, uppåt, framåt.
5 låtar är liksom för lite. 5 album likaså. Så många låtar som betytt allt vissa dagar som plötsligt måste kapas bort. Så många på en delad förstaplats.
Gick i alla fall rätt hårt på känsla och det som kändes som självklara val. Album som påverkat en länge och låtar som golvat en hårt från första stund. Märker nu att det blev rätt så gubbigt, men med tanke på att min gubbighet peakade någonstans i 18-års-åldern så blir det nog rätt representativt för min smak under 00-talet.
Sitter och är modern, alternativt tråknördar mig, med min dator i sluttampen på en finmiddag på Handelskammaren. Vi har blivit bjudna på julbord, vin och Martina-konsert och just nu är livet som kulturarbetarflum rätt chill.
Veckans stora grej på kontoret har varit Martinas skivsläpp. Ifall ni missat att hon har releasefest på Kafelino imorgon har ni förmodligen levt under en sten ett par veckor. För att hälsa er välkommen ut igen så tänkte jag slänga upp en liten video. En liten preview på vad som erbjuds imorgon kväll. Spelade in den nyss i konfan här intill. Känner mig sjukt uppkopplad just nu. Let me enjoy it.
Har haft lite ångest över det här. Hur man kickar igång en ny blogg med rätt ton.
Jag ska ju egentligen inte använda den här bloggen som reklamblad, men någonstans måste jag få ventilera det här… Jäklar vad jag är stolt över ”Snö”. BD Pops vinterplatta. Projektet som inleddes med att Petra på kontoret apropå ingenting sa att ”BD borde göra en julskiva” och som avslutades i söndags i samband med att skivan går att köpa i butik. Fysiskt. På rikt, alltså. Känns coolt, bisarrt och lite, lite uppkäftigt med tanke på skivbranschen egentligen bara ska ha sekunder kvar att steppa på.
Är stolt eftersom jag fått vara på plats och vara med genom hela inspelningen. Har tyckt till och gjort mig jobbig. Har ibland hjälpt en artist jaga ljudet han föreställer sig och ibland fått leka fritt. Har utnyttjat chansen. Har mickat upp baskaggar för att använda som Phil Spector-pukor och spelat in Kalles son Ragnar Nymans första insats i musikbranschen. (Ragnar är väl knappt något år gammal och fick spela bjällra på ”White Christmas”. SAMI-pengarna borde trilla in lagom till inskolningen på dagis.) Vi har haft blås, tonvis med klaviatur, vibrafon, percussion och rassel, svävgitarrer och indie-gubbiga folk-körer. Extra allt. Och det har varit grymt kul.
Särskilt i en tid då trenden går mer mot att plattor är ensamma historier som görs i sovrumsstudios. Man ska liksom sitta och vara introvert med en laptop eller helst av allt spela in sin skiva med en antik telefonsladd kopplad till en säkerhetsnål i ett litet vindskydd gjort av granris. (Och, jaja, Bon Ivers platta var magisk. En av förra årets bästa, rent av. Men det kan ju få kännas lite fett och drygt och stort och dramatiskt ibland också.)
Jag tror grejen som gör inspelningen av en julskiva så kul är att man får möjlighet, till och med ett legitimerat krav på sig, att gå lite over-the-top. Guilty pleasures i kubik, rent av. Du kan liksom ha bjällerfest och saxsolo i samma låt och det är helt OK. Jag tycker det finns något både vackert och popcoolt i att låta sig ryckas med på ett sånt sätt. Musik finns visserligen till för oss idioter som envisas med att ta det på blodigt allvar, men man ska nog inte vara för ängslig. Det finns ju någon slags otillfredsställd instinkt i en att slå på stora trumman ibland. Och dessutom är det ju för fan jul.
Där känner jag någonstans att bloggen kan få börja. I lite hälsosamt storhetsvansinne, precis när det inte kan bli så mycket mörkare.
Vad kan man läsa i din blogg?
Det blir rätt mycket pop.
Va sysselsätter du dig med?
Är allmän fixare, allt-i-allo, studioansvarig och administrativ assistent på BD Pop. Frilansar lite också. Lirar lite banjo. Försöker i princip finnas på alla positioner samtidigt.
Om du skulle vinna 120 miljoner på lotto och fick reda på att världen skulle gå under 3 dagar senare, vad skulle du göra för pengarna?
Knepigt. Tillräckligt stor summa för att jag ska kunna slå på stort men för liten för att man ska kunnagöra skillnad i världen. Alla försök blir mer eller mindre som spel för galleriet. Skulle nog göra någon excentrisk miljonärsgrej så man känner sig levande. Klättra på isberg, mucka gräl med proffsboxare, spela vattenpolo med vithajar. The usual.
Om du skulle få beskriva din historia med 3 st album i tre livsepoker, vilka skulle det va?
Modifierade den här. Två album på 22 år kändes lite snävt.
0-12 år: Beatles – Please Please Me – ungt, charmigt, lättsamt och en bra början 13-19 år: She & Him – Volume One (även om den släpptes 5 år senare) – lite såpigt men genuint, passar en förvirrad tid
20-22 år: Rosie Thomas – Only With Laughter You Can Win – avslappnad och uppriktig med en viss mognad, har liksom släppt alla mallar från tonåren
Beskriv din blogg i tre kryddor och tre färger:
Vitpeppar, kryddpeppar, dragon – ingen motivering
Vitt, svart och något slags orange kanske?
Vad i Luleå ger dig PEPPEN?
Bra band, introverta tjurskalliga konstnärssjälar, nya roliga koncept, uteställen som inte behandlaren som boskap, sånt som känns idédrivet
Vad finns på nätet som du tycker är fint eller roligt?
Tomas Bäcklund är uppvuxen i Boden och har nyss kommit tillbaka till Luleå efter att ha pluggat till musikproducent. Nu jobbar han för BD Pop med lite allt möjligt – i studion och på kontoret. Han blogg kommer handla om vardagliga saker som musik, musik och musik.
