Jag var och klippte mig idag. Vanligtvis brukar jag klippa mig på någon random dropin eller något annat skitställe. Således har jag hamnat hos dåliga frisörer som gjort ett kasst arbete, dunderfula frisyrer. Senaste klippte de mig för kort, det såg typ ut som om jag gick i sjuan.

I måndags klippte jag mig på Sax & Maskin för första gången. Deras priser visade sig inte heller vara särskilt mycket högre än de andra dropinskitfrisörernas.

När jag klev in i salongen hälsade de på mig glatt och bad mig ta plats i sofforna i loungeavdelningen. Sedan överrumplade de mig med en förfrågan om jag ville ha kaffe, vilket jag ville ha, men som jag svarade nej på. På Erikssons finns det en äcklig kaffeautomat med fula plastmuggar, det brukar jag ju inte vilja ha och jag var inte beredd på frågan.

Jag satte mig i en av sofforna och började läsa en tidning, då en annan frisör tittade förbi och frågade om jag hade bokat tid, det hade jag, och om jag ville ha kaffe. Vid det här laget visste jag att jag ville ha kaffe, grämt mig över att jag inte tackat ja när jag fått frågan och tänkt att det var kört. Jag ville ju naturligtvis inte verka som någon som inte har förmågan att betsämma mig för om jag ska ha kaffe eller inte. Jag vill vara en man vid mina ord som vet vad han vill. Så jag svarade nej, och ångrade mig direkt.

Vid ett tredje läge, när jag satt jag och väntade på att håret skulle torka, frågade en tredje frisör om jag inte ville ha kaffe. Det var då jag förstod. De vill nog verkligen bjuda på kaffe. Hon berättade sedan att de hade Capuccino, espresso, kaffelatte eller bara vanligt svart. Så jag svarade ja, bara vanligt svart. Man vill ju inte vara jobbig.

Kaffekoppen som sådan var otroligt god – slät, alldeles svart, precis som jag ville ha den, i en fin kopp av borstat stål. Jag läste en tidning och stortrivdes. Frisyren blev bra också. Ser ut som 25.

För ovanlighetens skull.

Jag äter numera middag på jobbet, vi har middagsrast och inte lunchrast eftersom vi jobbar sent. Igår hade jag med mig makaronilåda med korv. Det var fantastiskt gott.

Hur som helst kommenterade mina kollegor mig och min mat när jag satte mig vid bordet. De kastade glåpord efter mig över hur jag kunde äta korv av den sorten – De åt väl något supergott från det indiska köket eller något annat fräscht kök och tyckte väl att jag också bara skulle äta typ buljonger – Jag hävdade mig med att berätta för dem att Grisen faktiskt är ett riktigt renligt djur, ja den är ju renligare än människan. De nickade instämmande och jag kunde lugnt fortsätta äta på min måltid – trodde jag – en av mina kollegor ifrågasatte mig; hur kan grisen vara renligare än människan? Jag skrattade till, han skrattade till. Sedan blev det tyst och alla stirrade på mig.

Jag räddade sedan situationen. Lite skämtsamt sa jag att nä såklart är inte grisen renligare än människan, det är ju inte precis som att grisar använder handdesinfektion efter de har tvättat händerna, varpå hela gruppen brast ut i skratt innan samtalsämnet smidigt byttes ut till något annat meningslöst.

När jag nu tänker tillbaks på denna händelse kan jag konstatera att jag var rolig två gånger. Först när jag trovärdigt ljög att grisen är renligare än människan, det var ju kul gjort av mig, att ljuga om något sådant poänglöst. Sedan hur jag målade upp en bild av en gris som använder handdesinfektion efter den har tvättat händerna, verkligen surrealistiskt.